mitt liv

Har inte kunnat skriva här på några dagar. Har haft så mycket i mitt huvud att jag inte vet vart jag ska börja.
knappt så jag vet de nu.
Jag har alltid haft svårt för att både skriva och prata om saker jag har velat säga. Jag har alltid varit den som bara knycker på axlarna och håller de kvar. Bara små saker har kommit ut som jag inte direkt har velat prata om.

Just nu har jag absolut ingen kontakt med någon kompis hemmifrån som jag kan prata med. De är bara ytlig vänskap skulle jag tro.
jag har aldrig haft någon sån där riktig kompis som jag kunnat berätta allt för. Inte på senare år. Inte sen mellanstadiet,skulle jag tro.
Sen gick allt nerför,typ.
Sen kom jag till Leksand. Ingen direkt kompis där heller första halvåret.
Sen började jag prata mer och mer med vissa klasskompisar. Sen ingenting på hela sommaren. Bara något sms.
Och de var då. Hösten 08 som jag trodde jag hittat en kompis för livet eller ett litet tag.och ett litet tag var de. Sisodär 1 termin.
Och nu. Nu har jag verkligen hittat några jag kan prata med.
Om känslor och allt helt enkelt. Inte direkt allt men de mesta:)
Andrea och Angelica.
Ni har fått mig att göra de jag aldrig,verkligen aldrig, kunnat tro att jag skulle våga. Även fasst jag troligen gett upp så gjorde jag de.
Och när ni pratar om allt så blir jag bara glad. Sitter där och lyssnar(och pratar) så blir jag förundrad över att de är faktiskt några som litar på mig och vill vara med mig.
Och när ni pratar om känslor och allt,de enda jag funderar på är om 'kommer de att hända mig någon gång? Kommer jag också få känna de där pirret eller bara irritationen',något bara.

Hur än allt går,vad som än händer,Så kommer jag att vara där för er!
Jag är jäkligt glad att jag har er! <3